annsopannso

Ska iväg och träffa min beteendevetare i morgon, hon som lär mig hur jag ska programmera om.
Problemet tror jag ligger mycket i det här "duktighetssyndromet". Jag måste kunna allt, räcka till för alla, vara glad, trevlig, intelligent, kunnig, tillmötesgående, förstående och oäääääändligt tålmodig.
Ansolut perfektion är något som jag förväntar mig av mig själv, detta är mitt krav. Det som är märkligt är att jag inte förväntar mig det av någon annan. T.ex så bryr jag mig inte ett dugg om folk har städat eller inte när jag kommer och hälsar på, medan jag mår lite halvdåligt om disken står framme och det är lite damm i hörnen hemma hos mig när folk kommer över.
Visst är det konstigt? Men jag tror att jag har hittat nyckeln här.

Varit upp på jobbet några gånger under den här perioden då jag varit sjuk. Det känns väldigt roligt att man möts av glada rop, kramar och undranden om hur jag mår och när jag kommer tillbaka och att jag är saknad och att de vill att jag ska komma tillbaka så det blir lite roligt igen. Allt sådant gör att man får lite extra ork igen.
Saknar ju jobbet och mina arbetskamrater, det jag inte saknar är stressen, pressen och tårarna som kommer när jag är så stressad så jag inte ens kan komma ihåg vart jag bor. Att inte få fika, äta lunch eller gå på toaletten är inget jag saknar heller.
Så det kändes lite blandat, satt på expeditionen och pratade lite och så fort telefonen ringde så fick jag lite stresspåslag, samtidigt som jag, som sagt, längtar tillbaka. Dock tror jag inte att det är så smart att gå tillbaka på heltid på en gång, utan kanske få en liten mujkstart. Får se hur det löser sig.

Mitt tidigare inlägg orsakade visst lite uppståndelse och funderingar.
Det jag vill säga är:
Tack alla ni som fortfarande står kvar, jag är så oändligt tacksam att jag har er vid min sida även om en del av er är långt borta(geografiskt), och jag hoppas att ni förstår hur mycket jag tycker om er och hur viktiga ni är för mig.

Sköt om er