annsopannso

och ganska precis en månad kvar till jul.

När mitt liv förändrades till det som det är idag, så märkte jag det inte. Jag var aldrig uppmärksm på tecknen som fans runt mig. Vad den här förändringen står för och vad den kommer att betyda i framtiden vet jag inte.
Det enda jag vet att de beslut jag måste fatta kommer att vara totalt livsavgörande för mig. Det är inte lätt.
Kanske är det bara en fas, kanske är det bara en kris, kanske inte....

Så dagens låt måste bli Thom Yorke's fantastiska Hearing Damage. Lägger ut texten här men gå in på Youtube och lyssna på den. Magiskt!



A Tear in the membrane
Allows the voices in
They wanna push you off the path
With their frequency wires

You can do no wrong
In my eyes
In my eyes
You can do no wrong
In my eyes
In my eyes

A drunken salesman
You're hearing damage
Your mind is restless
They say you're getting better
But you don't feel any better

Your speakers are blowing
Your ears are wrecking
You're hearing damage
You wish you felt better
You wish you felt better

(but at least)
You can do no wrong
In my eyes
In my eyes
You can do no wrong
In my eyes
In my eyes

In my eyes
In my eyes
In my eyes

Allt verkar hända så snabbt nu.
Jag har bara hållt för näsan och hoppat.
Nu väntar jag på vart strömmen ska föra mig.
Och det känns ok.
Mitt i all sorg och funderingar om framtiden så känns det ändå bra.

Håll tummarna för mig

Peace

Så konstigt, jag brukar inte reagera så här. Vad är det som händer med mig?

Vägen mellan hjärta och hjärna är avstängd pga. reparationer verkar det som.

Förhoppningsvis går allt över snart och allt kan gå tillbaka till det normala, eller så gör det inte det och då vet jag inte vad jag ska göra.

Onödigt komplicerat allt blev.

Allt händer nu, allt blir fel. Jag känner mig så uppgiven, frustrerad, ledsen och arg.
Jag får inte bestämma själv över mitt liv, det som är jag. Allt ska bestämmas åt mig och
jag förväntas att ta allt med ro.
Det är omöjligt.

Vart allt nu tar vägen vet jag inte.



Ett litet ljus i mörkret är i alla fall nya trailern till "New Moon"

Ska iväg och träffa min beteendevetare i morgon, hon som lär mig hur jag ska programmera om.
Problemet tror jag ligger mycket i det här "duktighetssyndromet". Jag måste kunna allt, räcka till för alla, vara glad, trevlig, intelligent, kunnig, tillmötesgående, förstående och oäääääändligt tålmodig.
Ansolut perfektion är något som jag förväntar mig av mig själv, detta är mitt krav. Det som är märkligt är att jag inte förväntar mig det av någon annan. T.ex så bryr jag mig inte ett dugg om folk har städat eller inte när jag kommer och hälsar på, medan jag mår lite halvdåligt om disken står framme och det är lite damm i hörnen hemma hos mig när folk kommer över.
Visst är det konstigt? Men jag tror att jag har hittat nyckeln här.

Varit upp på jobbet några gånger under den här perioden då jag varit sjuk. Det känns väldigt roligt att man möts av glada rop, kramar och undranden om hur jag mår och när jag kommer tillbaka och att jag är saknad och att de vill att jag ska komma tillbaka så det blir lite roligt igen. Allt sådant gör att man får lite extra ork igen.
Saknar ju jobbet och mina arbetskamrater, det jag inte saknar är stressen, pressen och tårarna som kommer när jag är så stressad så jag inte ens kan komma ihåg vart jag bor. Att inte få fika, äta lunch eller gå på toaletten är inget jag saknar heller.
Så det kändes lite blandat, satt på expeditionen och pratade lite och så fort telefonen ringde så fick jag lite stresspåslag, samtidigt som jag, som sagt, längtar tillbaka. Dock tror jag inte att det är så smart att gå tillbaka på heltid på en gång, utan kanske få en liten mujkstart. Får se hur det löser sig.

Mitt tidigare inlägg orsakade visst lite uppståndelse och funderingar.
Det jag vill säga är:
Tack alla ni som fortfarande står kvar, jag är så oändligt tacksam att jag har er vid min sida även om en del av er är långt borta(geografiskt), och jag hoppas att ni förstår hur mycket jag tycker om er och hur viktiga ni är för mig.

Sköt om er

Trött på sömnlösa nätter,
trött på att vara rädd,
trött på att känna mig värdelös,
trött på att känna mig otillräcklig,
trött på att ha dåligt samvete jämt och ständigt.


Jag vet inte längre vem jag är, vad jag vill eller vad jag har kvar.

Jag lever

Har inte mycket ork kvar till något just nu. En rejäl svacka helt enkelt.

Jag får ont i livmodern, så fin är den här!!





Varför måste livet vara så svårt ibland? Orka kämpa! Vet inte om jag orkar det idag...

I natt drömde jag att pappa levde, att han inte alls dog den där dagen.
Precis när de skulle lägga locket på kistan så började han andas igen.
Jag fick förklara att jag verkligen hade sett honom dö den där dagen, hur han tog sitt sista andetag genom min dimma av tårar.

Fy fan vilken start på dagen...

Beffiner mig i något slags limbo, främst känslomässigt tror jag.
Mellandagarna är konstiga tycker jag, julen är över och allt är liksom avklarat. Ändå så ska man samla nya krafter inför nyåret på ngt sätt.

Jag har valt att i år både jobba jul- och nyårshelgen. Kanske därför att jag känner att jag behöver få perspektiv på saker och ting. Vara min egen familj, skapa mig nya traditioner.
Så därför sitter jag nu här och är ledig i mellandagarna när alla andra jobbar så att de kan vara lediga på nyår.

Nya saker i mitt liv, spännande, skrämmande livsavgörande på många sätt.
Mycket tankar som snurrar runt.
Jag hoppas att jag kan få ngn ordning på dem så att jag kan sätta dem på pränt och få dela dem med er, kära bloggläsare. De flesta av er är ju mina vänner så det ska nog inte kännas allt för konstigt för mig.

Årets första hemläxa bli att släppa allt gammalt  som ligger kvar. Inse att jag inte kan förändra något och att jag i slutänden inte kan ta ansvar för andras känslor eller för vad de tycker om mig.

Ha ett riktigt fint nytt år mina små smultron så hoppas jag att vi kan ses snart.

Puss och kram