Läs eller låt bli. Valet är ditt.
Vardag igen.
Bloggandet får ligga nere ett tag nu känns det som. Risken för missuppfattningar verkar vara stor.
Jag skriver här för att dela med mig av min vardag, det som händer runt omkring mig, bra eller dåligt.
Jag gör det inte för att få uppmärksamhet utan för att det är skönt att kunna få skriva av sig, få sina tankar på pränt. Det är mycket lättare att sortera dem då.
En del verkar inte förstå...
Mitt liv tycks gå ut på att försöka anpassa sig efter andra, är det något jag gör som den eller den inte gillar så brukar jag sluta. Rädslan av att inte vara omtyckt är väldigt stor, rädslan att inte ha någonstans att passa in.
Egentligen så borde jag strunta i det. Jag vill skriva om mitt liv, det jag tänker och känner just nu.
Vill du inte läsa så låt bli, men döm mig inte bara för att jag vill vara personlig i mina inlägg ibland.
Jag har svackor och uppgångar som alla andra, jag är inte kvittrig och bubblig alla dagar i veckan.
Får jag då bara skriva blogginlägg när jag mår bra? Skulle det inte bli en smula onyanserat?
Fakta:
Ja, jag mår dåligt.
Ja, jag är sjukskriven.
Ja, den berömda väggen är här.
Ja, jag kanske är arbetslös till hösten.
Ja, hormonerna håller på att ta knäcken på mig och mitt sociala liv och förhållande.
Tycker du att jag gnäller och går an? Fiskar efter kommentarer och uppmärksamhet?
Du har ingen aning om vad jag har gått igenom eller går igenom just nu...
Ta reda på det innan du börjar påstå en massa saker, du måste ju ha förstått att jag skulle ta åt mig.
Jag är glad för de vänner jag har, som orkar stå kvar vid min sida trots att jag inte mår bra just nu.
Kanske förlorar jag på att publicera det här inlägget, kanske inte.
Det här jag jag. Orkar du stå kvar?
Hej gumman!
Under de tänka efter 13 år som jag känt dig (ja, det är faktiskt så länge nu), så har du alltid varit samma omtänksamma, varma, stöttande, ambitiösa tjej med mjuka värderingar och fötterna på jorden. Du ska veta att jag värderar dig väldigt högt som vän, just för att du är den du är.
Vi är väldigt lika varandra i mycket - och olika varandra i annat - men det som jag upplever som det starkaste bandet oss emellan är just den förmågan att leva livet i känslor. Det gör att vi kan vara mer sårbara än mer rationellt styrda människor, men jag tror också att vi upplever mer glädje under våra liv än de gör under sina, just för att vi inte är rädda för känslor. Vilka känslor som sedan kommer på vår lott, och av vilken anledning vet vi sällan, men vi omfamnar dem oavsett.
Jag tycker att du ska vara stolt över den du är. De som inte accepterar dig för den du är, eller kan stötta dig när du inte mår bra, är tyvärr inte vänner mer än på ytan. Jag tror nämligen att en vän känner på sig när han eller hon behövs, och behöver inte satsa mer av sig själv än ett erbjudande om att man finns där om något skulle behövas. Samtal mitt i natten, promenadsällskap, förståelse för att man inte hör av sig som man brukar... Vet att du vet vad jag pratar om.
Att bolla idéer med dig under tiden som vi båda mått dåligt har varit väldigt skönt för mig, och väldigt naturligt. Jag gör det gärna igen, om du vill. Själv börjar jag hitta ut ur tunneln, men jag vet att det är svårt innan man kommit så långt.
Att ha saker man oroar sig för utan att ha den energi man skulle önska sig, för att komma på rimliga lösningar och eventuella handlingsplaner för de problem som kan uppstå, är inte roligt. Det som hjälpte mig är en ganska banal sanning:
"Vet du hur man äter en elefant? - Bit för bit (och salta om det behövs)."
Det här blev en lång kommentar, och jag har mer att säga om du vill höra det :-)
Det viktigaste är ändå att du kommer ihåg att ditt liv handlar om dig. Du är din första prioritet, och du är ditt största ansvar. Du hittar bara din lycka när du känner att du förtjänar den - och du förtjänar att vara lycklig. Ja, så är det. Du förtjänar att vara lycklig.
Sträck på dig och tillåt dig att ta mindre steg och små tuggor av elefanten. Jag lovar att det ordnar sig för dig. Du är herre över ditt eget liv, och att förminska dig gör ingen annan lycklig. Var rädd om dig. Tycker om dig!
Och ja, jag står kvar. Alltid.
STOR KRAM
Annso! Även om det kanske inte känns alla dagar så hoppas jag att du förstår hur älskad du är! Det spelar ingen roll om du känner dig som ett visset stycke blomster eller som en glittrande discokula. Jag är din 8 dagar i veckan om så behövs! Du vet vart jag finns! Puss!
Ann-sofie, alla har det jobbigt vissa perioder i livet och just nu är du inne i en sådan. Men det positiva med att hamna i en sådan svacka är att sen blir allt mycket bättre. Livet är fullt med upp och nedgångar, vissa brantare än andra. Tro mej, jag vet ! Och för varje svacka man har, lär man sig något nytt om sig själv :) Det kommer bli bra! Hade jag inte haft så mycket i skolan hade jag kommit upp på direkten till dej ska du veta <3
Pusss älskar dej <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Läser man dina tidigare inlägg så är det ju tydligt att du mår dåligt, inte att du fiskar efter uppmärksamhet?!
Sen är det väl bara bra om man hittar en ventil för att få ut det dåliga, oavsett om det är blogg, boxas eller vad det kan vara.
Sen har jag märkt att ju mer gränser man sätter för sig själv vad jag tycker är oki och inte desto bättre blir de relationer jag har runtomkring mig. Folk får ju faktiskt gilla läget, eller som du skriver låt bli. Livet är faktiskt för kort för att man ska bry sig allt för mycket vad andra tycker hela tiden. Ska man anpassa sig efter alla andra hela tiden så försvinner man ju. Nära relationer ska ju få en att må bra och inte att må dåligt.
Tråkigt att höra att du mår så dåligt som du gör
Gumman, håller helt med de andra kommentarerna man kan inte hålla inne med allting, till slut så exploderar man, du ska vara stolt över den du är, spelar ingen roll vad andra tycker, det är ditt liv, dina känslor. Fortsätt skriva!! Kommer alltid finnas här oavsett om du är glad eller ledsen, arg eller lycklig, gråtande eller skrattande. Massa kramar!!!
Stumpan! Va bra att du skriver igen! Fortsätt med det! När orden kommit på pränt tillräkligt många gånger så är det lättare att gå vidare... sortera tankarna som du sa. DU resonerar så klokt och låt inte någon kliva på dig. Lätt att säga i och för sig när man känner sig som ett bräckligt skal i en stormby... Det är din blogg och den ska fyllas av DINA ord, tankar, känslor, upplevelser.
Men du är stark längst där inne. Och det finns ett liv på andra sidan den berömda väggen oxå och du kommer dit framgent. En dag i taget...
Kramar från syster Anka