Tillfreds
Spenderat helgen med mamma och syrran.
Heldag i fredags, först ett besök till doktorn där inget inget inget händer, sen Birsta.
Lördag och idag målat och skrapat färg.
Nu är jag tillbaka hemma, nyduschad, nypeelad och sömnig.
Känner mig lite starkare, lite modigare.
Även om det tar långtid så vet jag vad jag måste göra, måste gå igenom det för det finns inget annat alternativ.
Jag vet var jag har mina vänner, min familj. De som verkligen betyder nåt, de som tycker om mig för den jag är. Inför vilka jag kan vara mig själv.
Lär mig mer och mer om mig själv för varje dag, programmerar om och lär om. Spännande på många sätt.
På onsdag börjar jag jobba igen, bara 25% till att börja med men ändå. Tycker det ska bli roligt, hoppas kunna hitta tillbaka till arbetsglädjen igen.
Ska njuta på balkongen en halvtimme till innan läggdags
Peace
Fniss
| Tea for one prick We love polkadots! Handmålat robust porslin från Portugal. Ljuvligt litet stapelbart set bestående av thekanna som rymmer en dryg kopp samt en themugg. Härlig rosa glasyr med vita prickar. Tål maskindisk och microvågsugn. I serien finns även djupa skålar och muggar. Pris 149 kr. |
Ser ni vad jag menar?
Bild och beskrivning från Russinnet
Tjohoo, jag är så lättroad
Eye-candy
Blandade känslor
Problemet tror jag ligger mycket i det här "duktighetssyndromet". Jag måste kunna allt, räcka till för alla, vara glad, trevlig, intelligent, kunnig, tillmötesgående, förstående och oäääääändligt tålmodig.
Ansolut perfektion är något som jag förväntar mig av mig själv, detta är mitt krav. Det som är märkligt är att jag inte förväntar mig det av någon annan. T.ex så bryr jag mig inte ett dugg om folk har städat eller inte när jag kommer och hälsar på, medan jag mår lite halvdåligt om disken står framme och det är lite damm i hörnen hemma hos mig när folk kommer över.
Visst är det konstigt? Men jag tror att jag har hittat nyckeln här.
Varit upp på jobbet några gånger under den här perioden då jag varit sjuk. Det känns väldigt roligt att man möts av glada rop, kramar och undranden om hur jag mår och när jag kommer tillbaka och att jag är saknad och att de vill att jag ska komma tillbaka så det blir lite roligt igen. Allt sådant gör att man får lite extra ork igen.
Saknar ju jobbet och mina arbetskamrater, det jag inte saknar är stressen, pressen och tårarna som kommer när jag är så stressad så jag inte ens kan komma ihåg vart jag bor. Att inte få fika, äta lunch eller gå på toaletten är inget jag saknar heller.
Så det kändes lite blandat, satt på expeditionen och pratade lite och så fort telefonen ringde så fick jag lite stresspåslag, samtidigt som jag, som sagt, längtar tillbaka. Dock tror jag inte att det är så smart att gå tillbaka på heltid på en gång, utan kanske få en liten mujkstart. Får se hur det löser sig.
Mitt tidigare inlägg orsakade visst lite uppståndelse och funderingar.
Det jag vill säga är:
Tack alla ni som fortfarande står kvar, jag är så oändligt tacksam att jag har er vid min sida även om en del av er är långt borta(geografiskt), och jag hoppas att ni förstår hur mycket jag tycker om er och hur viktiga ni är för mig.
Sköt om er
Läs eller låt bli. Valet är ditt.
Vardag igen.
Bloggandet får ligga nere ett tag nu känns det som. Risken för missuppfattningar verkar vara stor.
Jag skriver här för att dela med mig av min vardag, det som händer runt omkring mig, bra eller dåligt.
Jag gör det inte för att få uppmärksamhet utan för att det är skönt att kunna få skriva av sig, få sina tankar på pränt. Det är mycket lättare att sortera dem då.
En del verkar inte förstå...
Mitt liv tycks gå ut på att försöka anpassa sig efter andra, är det något jag gör som den eller den inte gillar så brukar jag sluta. Rädslan av att inte vara omtyckt är väldigt stor, rädslan att inte ha någonstans att passa in.
Egentligen så borde jag strunta i det. Jag vill skriva om mitt liv, det jag tänker och känner just nu.
Vill du inte läsa så låt bli, men döm mig inte bara för att jag vill vara personlig i mina inlägg ibland.
Jag har svackor och uppgångar som alla andra, jag är inte kvittrig och bubblig alla dagar i veckan.
Får jag då bara skriva blogginlägg när jag mår bra? Skulle det inte bli en smula onyanserat?
Fakta:
Ja, jag mår dåligt.
Ja, jag är sjukskriven.
Ja, den berömda väggen är här.
Ja, jag kanske är arbetslös till hösten.
Ja, hormonerna håller på att ta knäcken på mig och mitt sociala liv och förhållande.
Tycker du att jag gnäller och går an? Fiskar efter kommentarer och uppmärksamhet?
Du har ingen aning om vad jag har gått igenom eller går igenom just nu...
Ta reda på det innan du börjar påstå en massa saker, du måste ju ha förstått att jag skulle ta åt mig.
Jag är glad för de vänner jag har, som orkar stå kvar vid min sida trots att jag inte mår bra just nu.
Kanske förlorar jag på att publicera det här inlägget, kanske inte.
Det här jag jag. Orkar du stå kvar?
12/5
Jag har lånat en hund.
På så sätt tvingas jag till långa promenader åtminstone 3 gånger om dagen.
Det är bra. Känner mig något överaktiverad bara.
K ska springa Indalsledenloppet om en månad, hans sträcka är på ca 1 mil. Han har börjat träna nu....jag kommer att bli änka..
I morgon ska jag försöka mig på att baka bagels, lite trixigt med kokning av degen osv, men gott är det ju.
Televinken!
Bitterboda?
Det man kan göra för att hålla tankarna på annat är att baka.
Bakat fyra limpor av Malins goda bröd idag. Allt detta bakande har lett till att jag har bröd och sån't för ett helt kompani.
Nå'n som vill ha hembakat?
Kom förbi.
Imorgon tänker jag försöka ge mig på den söta delen av bakningskonsten. En rejäl sats kanelbullar kanske?
Jag kommer att bli ännu tjockare!! =)
Trött
trött på att vara rädd,
trött på att känna mig värdelös,
trött på att känna mig otillräcklig,
trött på att ha dåligt samvete jämt och ständigt.
Jag vet inte längre vem jag är, vad jag vill eller vad jag har kvar.