annsopannso

L --> Du har nog rätt, det ÄR något med mig och pärongrönt, hehe.

Verkar befinna mig i något slags bloggflow så det är bara att hänga med antar jag.
Med anledning av att jag, för exakt ett år sedan, gjorde min sista inskolningsdag på jobbet så tänkte jag att jag skulle försöka summera året som gått.

Turbulent tycker jag är ett bra ord, det beskriver ganska precis hur känslorna åkt berg-och-dalbana. Från ren glädje till ofattbar sorg, 12 månader är en ganska kort tid att klämma in allt detta på.

Dagen då jag tog examen känndes allt ofattbart bra, solen sken och omgärdad av favvobrudarna och familjen så tog jag emot beviset på att tre års studier nu var över och jag kunde äntligen känna mig "färdig".
Att jobba som syrra är roligt, givande, ansvarsfullt och jäkligt jobbigt. Snabba, ofta livsavgörande, beslut tar jag varje arbetspass egentligen utan att reflektera över det. Stressen kan ibland vara rent outhärdligt. Jag har gått hem från jobbet många gånger under detta år och bara känt mig frustrerad över vår arbetssituation. Ja, det har också hänt att jag gråtit. faktiskt vid ett flertal tillfällen. Jag tror inte att någon som inte jobbar som vi kan riktigt förstå situationen vi befinner oss i på vår arbetsplats. Ibland skulle jag vilja att landstingspolitikerna skulle komma in och "spela själva" men det är en helt annan historia.  Jag har valt att jobba med cancervård. Många som jag har träffat förstår inte hur vi orkar, hur vi orkar leva med döden och ångesten så nära inpå oss varje dag. Svaret är väl att man inte alltid orkar. Ibland gråter vi på jobbet men trots allt detta så känner jag att jag kan göra skillnad. Skulle jag inte känna det så skulle jag inte orka jobba. Så är det.
Allt rullade sedan på "som vanligt". Jag och K bodde in oss tillsammans och allt blev liksom vardag.

Sen blir pappa sjuk.... och allt blir liksom...jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.
Fyra månader av kaos, sorg och ilska. Fyra månader i helvetet. Smärtorna var värst. Min stora, starka pappa, som aldrig var rädd för något... Att sida bredvid och inte kunna göra något var värst. Minns att jag stod i köket hemma hos mamma och pappa klockan halv fem på morgonen och grät och drog upp morfin i sprutor. Tårarna droppade ner på signeringslistan. Skriken av smärta kommer jag att bära med mig under resten av mitt liv.

Jag kommer aldrig mer att bli densamma som jag var, aldrig.

Sen var det plötsligt över, några korta andetag och en hostning och du var borta. För alltid.
En period av tufft sorgearbete tog vid. Jag har varit både arg och ledsen. Skrikit, gråtit och förbannat, men även skrattat där emellan. Roliga minnen som bara poppar upp i huvudet. Minns inte mycket av tiden efter, begravningen minns jag knappt alls. Tiden efter med allt det praktiska har inte heller varit rolig. Har haft svårt att sova, ständig huvudvärk, magvärk och gråten i halsen nästan dagligen.

Snart får vi en grav att gå till. Tror det kommer att kännas skönt, att ha ett ställe.

Sen jobb, jobb, jobb, jobb. Ibland känns det som om jag bor där uppe på sjukan.

Ny lägehet har vi skaffat. Det är positivt, klart det var dyr och vi måste nog börja snåla en del men jag tycker att det är värt det.


Något som jag lärt mig är att alltid lita till magkänslan, den talar alltid om för mig vad som är rätt och vad som är fel. Lyssnar man bara tillräckligt noga så vet man vad det är som måste göras. Inte alltid så roligt alla gånger men sanningen är inte rolig alla gånger. Som L brukar säga: "Allt kan inte vara glass och ballonger jämt."

Det jag måste lära mig är att inte oroa mig jämt för att inte vara omtyckt av alla. Jag behöver inte det, jag fattar mina egna beslut och jag behöver inte oroa mig för vad andra ska tycka. Allt detta vet jag, trots det så är det svårt. Självförtroende har jag egentligen inte haft så mycket av någonsin, självkänslan har det också varit skralt med, men jag jobbar på det. Andra definierar inte vem jag är, det är det bara jag som kan göra.

Under året har jag fått många nya vänner, några har jag med mig sedan tidigare och några har jag sagt hej då till. Det senare har varit nödvändigt på många olika plan. Alltid en smula vemodigt men trots allt något jag måste göra för min egen skull. Jag önskar dem jag lämnat av efter vägen all lycka, det förtjänar de.


And the hardest part was letting go, not taking part. It was the hardest part.
-Coldplay

Jag mår fortfarande inte bra. Svårt att sova, fruktansvärt på jobbet. Mycket uppdämd sorg och ilska.
Ibland vill jag inte kliva upp ur sängen. Humörsvängningar är bara förnamnet. Trots det så tror jag att det är något som jag måste gå igenom, och jag måste gå själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Vet att jag har fina vänner som stöttar upp på sidan om jag skulle behöva.

--> K   att du orkar är för mig en gåta...

Mår skit innerst inne men jag ska nog ta mig igenom. Vänta bara   =)